Esplanadenbasen. Det är så jag kallat mitt hem. Det är den bostad som de vuxna barnen kunnat återvända till och bo i för en sommar, ett jullov eller någon vecka då o då när de haft en lucka i studierna.
Det är där vi firat många jular, många födelsedagar, någon student, några bokreleaser, ätit påskmiddagar. Det är där jag haft gästrum o extrabäddar och kunnat välkomna långväga gäster.
Esplanadenbasen. Där jag skrivit krönikor o mina tre böcker. Det är där jag gjort ett skaparrum för att kunna sy, klippa o klistra och skriva småalster.
Jag åkte till den iordningsställda lägenheten häromkvällen, klinkade på pianot, bad en tacksägelsebön i varje rum. Det blev ungefär:
Tack för allt som funnits och varit i detta mitt hem. Tack för allt som burits, stärkts och tagit form. Tack för alla idéer, fina samtal och allt svårt som har retts ut. Tack för alla som klivit över tröskeln till mitt hem och delat delar av livet med mig. Och tack för alla dem som finns kvar även när jag lämnar Esplanadenbasen.
