Jag hade en mardröm i natt. Minns inte vad. Vaknade i mörkret av att jag skrek högt och utdraget. Obehagligt. Jag menar, för grannarna. Vi bor så lyhört och de skulle kunna bli rädda för mindre. Nåväl. Ingen bankade i varken väggar, golv eller tak och ingen ringde på dörren och inte på polisen. När jag registrerat att övriga huset sov vände jag på både mig o kudden och somnade snabbt om.
Gick upp när väckarklockan ringde, gjorde några axelövningar, åt frukost och kom inte ihåg att jag haft en mardröm förrän jag vaknat till efter första koppen på jobbet.
Undrar om den nattliga oron hängde ihop med min definitiva flytt? Den där
s e p a r a t i o n s-ångesten.
Nu sitter jag på bussen till Norrtälje för att kolla till lägenheten, se att blommorna lever och att ingen kran sprungit läck. Och jag inser att jag lever i, och hela tiden bearbetar, denna min livsförändring. Nu bloggar jag för att hålla mig vaken på bussen. Jag vill verkligen inte somna hårt här och kanske vakna av mitt eget skrik. 😇
