Nästa morgon vaknade jag och insåg att det inte var beslutsångest jag hade. Det var s e p a r a t i o n s-ångest.
Själva beslutet var ju redan taget och jag trodde faktiskt att det var rätt beslut. Att jag sen kände vånda inför själva separationen var en helt annan sak, och en helt naturlig del. Jag försökte tala förnuftigt till mig själv igenom alla böljande känslor.
När mäklaren kom och gick igenom lägenheten med mig lyckades jag hålla mig balanserad och ganska saklig. Men efter en halvtimmes samtal om de olika rummen, den öppna spisen och balkongen hörde jag mig själv säga till honom att jag faktiskt hade riktig separationsångest. Att det kändes svårt att nu verkligen lämna det som varit mitt hem i tio år.
Han svarade att det var helt naturligt att känna så. Att känslorna troligen skulle fara fram och tillbaka under processens gång. Att många känner så när de ska lämna en bostad där man har många minnen. Jag blev lugn. Och började sen metodiskt förbereda lägenheten inför fotografering.
