Jag lever ständigt med två tankar i mitt huvud. Den ena är att jag kan leva i fyrtio år till. Den andra är att jag kan dö när som helst. Dessa två vandrar jag emellan och de är som två halvcirkelformade väggar att luta mig emot, två väggar som rundat o mjukt samlar in mitt nu.
Om jag lever i fyrtio år till har jag mycket kvar att både hämta och ge. Om jag dör närsomhelst kommer nån annan få ta hand om frukostdisken som jag lämnat därhemma på diskbänken.
Vissa dagar får jag för mig att jag kan dö idag, o vissa kvällar att det kan ske inatt. Då blir jag ordentlig och en aning neurotisk och putsar diskbänken och tänker att jag ska då inte lämna nån skit efter mig.
Andra dagar, o kvällar för den delen, tänker jag att det hänger inte på diskbänken vem jag är. Okej, den säger vad jag åt till frukost o kanske att jag hade viktigare saker för mig än att diska - men säger inte allt.
Tanken att jag kan ha fyrtio år kvar att leva manar mig till tankar framåt. Vad vill jag göra med resten av mitt liv?
