Det är tidig lunch och reportern från Kropp och själ ringer på dörren. Vi hälsar glatt med varsin armbåge. Vi börjar prata direkt om Brodersbrevet. Han är påläst, ödmjuk och intresserad.
Vi kör igång med intervjun. Fokuserar på frågor om hur det är att leva i ovisshet, att inte kunna avsluta, att inte veta vad som hänt. Jag sitter i en fåtölj. Han sitter i soffan, armen framsträckt med mikrofon i handen. Jag tycker att han ställer bra frågor och bävar inför hur han ska kunna hantera mina långa svar. Fyrtiofem-minutersintervjun ska klippas ner till cirka tolv. Men han är van, det förstår jag.
Jag har förberett mig mentalt och också släpat upp den cirka tio kilo tunga plastlådan från källaren. Det jag har kvar. Några foton, anteckningar och ritblock. Vi kikar i lådan och blir tysta en stund. Går sen ner i källaren, kollar på en av Kjelles tavlor.
Det är länge sen jag berättade så mycket om hur det är att leva i ständig ovisshet.
Mot kvällningen bär jag ner plastlådan igen och låser förrådet.
