Att leva i ovisshet, att inte veta vad som hänt med en familjemedlem som försvunnit, är svårt att vänja sig vid - men tvunget. Det är svårt att acceptera, olidligt att tänka på och ändå vardag. Maktlöshet, frustration, ilska och matthet - ingenting hjälper framåt mot visshet. Ingen väg finns att gå som ger ro. Och ändå fortgår livet. Först som en chock. Sen som ett vakuum. Och så småningom som en av livets jävligheter som man får ta i vacker hand medan man fortsätter leva o staga upp sitt liv, stega ut sina kliv.
Det finns ingen tröst mot ovissheten. I n g e n tröst. Enda trösten mot ovisshet är att få veta.
Reportern Ninos var hos mig och intervjuade. Frågor om hur man kan stå ut. Tack vare hans fina ton gick det lätt att tala. Men ämnet är svårt. En människa är försvunnen. Hur står jag ut med det?
Att stå ut med ovissheten - så heter programmet i Kropp och själ som sänds i P1 i morgon, tisdag 18 augusti, 10.04.
Jag vill tillägna min medverkan i programmet till alla som lever i ovisshet.
