Nu jädrar har bonden i mig vaknat, tänkte jag i början av juni när jag stod och grävde på mitt livs första kolonilott. Den var totalt igenvuxen. Kväll efter kväll, vardag som helg, gick jag till det inhägnade kolonilottsområdet och hängav mig. Med grepen i hand grävde jag upp kraftiga och trassliga halvmeterlånga rötter av alla de slag. Svetten lackade. Skottkärra efter skottkärra fylldes och tömdes i en container.
Medan sommaren klev framåt började små kvällsfester runt om utanför stängslet, ner mot sjön. Det var ungdomsgäng, glada över både årstiden och över att kunna umgås i stora gäng efter långa vintern. Såg ut som storstadsbor som råkat hamna på ett grönområde.
En av dessa festkvällar stod jag som vanligt och grävde. Lastade ogräs. Körde skottkärran. Svettades. Ett gäng bröt upp från sin fest och gick förbi på grusvägen. En av tjejerna fick syn på mig där bakom stängslet med grepen i hand på ”åkern”. Hon pekade mot området och ropade hänfört till sina kompisar:
- Titta! En bondgård!
