I morse invigde jag september med frukost på sängen och en god bok. Solstrålar genom de långa vita skira gardinerna. Hösten. Denna min favorittid. Något som avslutas. Något som påbörjas. Nya vindar. Frisk luft.
Så blev det jobb hela dagen med mejl och texter och digitala möten och telefonsamtal. En dag går snabbt. Funderar. Har jag gjort nån skillnad idag? Har det spelat nån roll, det jag gjort? Ja, min hjärna vet att det är så. Om jag inte utfört alla uppgifter, vem hade gjort det då? Men känslan av meningsfullhet infinner sig inte. Jag får blicka framåt och visualisera slutresultatet. Mitt jobb spelar roll även om dopaminhalten inte höjs i stunden.
Och vid sju, efter middagen, går jag en dryg timmes promenad med en vän och hennes hund. Träden i försiktigt skiftande färger. Gräset högt och fuktigt. Luften mjuk. Jag älskar rörelsen i att gå. Det enkla fysiska. När jag kommer tillbaka hem har mörkret lagt sig. En kväll går fort. Måtte nu inte hösten rusa iväg. Jag vill hinna njuta av den.
