Vi är tre väninnor som sitter i Dalhalla kalkbrott vid den mäktiga scenen och det fantastiska ljudet. Ni som varit där, ni vet. Ni som inte varit där - åk dit.
Vi lyssnar på en fantastisk artist. Han är unik. Vägrar smöra. Ger allt. Sjunger mjukt, strävt, starkt. Och hans uppenbarelse. Svarta byxor, svart kavaj, svarta skor. Mot slutet av konserten tar han tjusigt av sig kavajen. En tendens till sus går genom publiken som om vi tror att det är en uträknad gest att respondera på. Men nej. Han är bara varm. Den vita skjortan glänser.
Han slänger sitt burriga hår framåt, neråt, trycker ut sin sång. Jag får känslan av att han är två personer i en. Något så bekant i hans mjuka ansikte. Var har jag sett honom? Och något i hans röst. Var har jag hört? Men det är första gången. Ändå - vem är han lik?
Plötsligt vet jag. Så här skulle Hugh Grant se ut om han plötsligt fått en vilja, en röst, bejakade allt han gömt - och sen ett litet uns av Torsten Flinck på det. Där har vi honom. Albin Lee Meldau.
