Foto: Mattias Ahlm
Äntligen.
Detta är
en författare som pratar naturligt, långt ifrån bokinläsarrösten och det är
befriande efter en del andra författare denna sommar som inte hittat fram i sin
egen röst. Sin vanliga.
Men det
gör hon - Julia Ravanis - teknikhistoriker och författare. Hon är både filosofisk
och intellektuell.
Hon har en
mellanröst, kanske både ljus och mörk, och med sympatisk skrovlighet. Den är
skön att lyssna på.
Hon pratar
om matematik, sannolikhet, verklighet. Allt som kan mätas, allt som kan
beräknas, allt som kan listas ut med hjälp av siffror och modeller. Det är
positiva tal och negativa tal, matematikens starka och sköra.
Och så det
andra sköra, i hennes inre, brodern som tog sitt liv. Hon berättar mycket om
honom, Daniel, och talar om sin sorg och svarta hål i rymden, gravitationen och
tunga himlakroppar där tiden går långsamt.
Så kärleken, när det orimliga blir rimligt, när snöflingor kan förevigas, det jordiska, det gudomliga, och frågan om vad man i kärleken kan förlåta och fördra.