Foto: Meddi
De flesta Sommarpratare har en grönskande bakgrund men inte
Lotta Klemming - hon har havet.
Hennes exceptionellt ovanliga yrke är att fiska vilda ostron.
Hon plockar dem för hand, sommar som vinter, i lugna vatten och i storm. Djupt
i havet hon finner ro och kommer till sig själv, känner vördnad inför livet på
havets botten - de vilda ostronens renande kraft.
Att ha ett vanligt yrke känns helt plötsligt totalt instängt
när man hör om årsväxlingar i havet, temperaturväxlingar, solstrålarnas
glittrande ljus genom vattnet, vågors svall.
Redan från första stavelsen hörs rösten tonad av motad gråt.
Inget snyft eller ”tycka synd om”, det hörs bara att hon talar inifrån, vågar
vara sårbar. Det är äkta känslor, klara tankar, ett rakt och öppet berättande. Som
i många andras Sommar är det motgångar och sorg som till slut vänts till något
meningsfullt och vackert.