Min ena son fick diabetes när han var i tonåren. Allt vändes upp och ner. Hans blodsocker också. Hans liv, varje dag, varje minut och sekund handlade om att hålla koll. Aldrig slappna av. Alltid vara redo. Var blodsockerhalten okej? Eller för hög? Eller var den på väg ner för att ge en obehaglig insulinkänning?
Och då menar jag att det var h a n som höll koll. H a n som aldrig fick slappna av. H a n som alltid måste vara redo. Min insats var vid sidan om. Visst kunde jag bry mig. Hjälpa med något praktiskt. Stötta. Men det var han som hade det i kroppen. En alltid gäckande blodsockerkurva. Förutom första halvåret. Han hade vinnarskalle. Skulle minsann ligga på en bra nivå. Doktorn häpnade och sa att han aldrig skådat en så jämn kurva. Men sen. Hur minutiöst skulle han lägga upp sina dagar? Sin träning? Sitt matintag? I många år har han nu stuckit sig i fingrarna för att mäta sitt blodsocker, många gånger var dag. På tå. Aldrig glömma. Aldrig vila.
Och så idag. Välsignade Freestyle Libre.
