...att ta det lugnt inför Selmaprisceremonin

Jag vann inte Selmapriset 2016. Just när jag fick veta det stod jag vid mitt arbetsbord framför datorn och det plingade till i mejlboxen. Ingen vinst men ombedd att ändå komma till ceremonin och läsa något ur Brodersbrevet. Ingen behöver be mig två gånger. Jag läser gärna. Och för den delen ville jag träffa de andra finalisterna, träffa min underbara lektör, träffa Vulkans medarbetare, och naturligtvis ville jag både se och träffa självaste vinnaren.

Jag planerade att gå upp tidigt, röra lite på fläsket, äta en ordentlig frukost, hinna lägga en ansiktsmask, andas lugnt och så småningom ge mig av i god tid mot Stockholm.  iPhonen larmade men det är inget jag minns. Väckarklockan ringde, men det är heller inget jag minns. Väckarklocka nummer två - den som får taket att lyfta - skrällde, men icke. Klockan elva kom dottern och väckte mig.

Snart var vi på väg tillsammans till Selmaprisceremonin. Dotter Märta, jag och min moder. Och glada ramlade vi in hos Vulkan, en halvtimme före alla andra.