Jag har aldrig gillat att vänta. Och speciellt påfrestande är det att vänta på något som man inte vet ska inträffa eller inte.
Jag har fått en inbjudan till ceremonin för utdelning av Selmapriset. I inbjudan står det att av finalisterna är nu en vinnare utsedd. Men v e m är denna vinnare? Det står inte. Såklart. Det vet ingen av oss som fått inbjudan. Eller? Är det så att vinnaren är underrättad? I så fall är det inte jag.
Jag väntar i anspänning. Hjärtat klapprar. Håller andan. Tänker. Ska jag ringa förlaget? Ska jag ringa och fråga i vilket skede vinnaren får besked? Ska jag fråga om vinnaren redan vet? För då förstår jag att jag inte vann. Eller? Ska jag vänta lite till? Ställa mig i en balja kallt vatten? Ska jag låta väntan vara spännande och hoppas på att rätt vad det är ringer någon och säger att jag vunnit? Men det är olidligt att vänta. Vinst eller inte? Och det känns genant att ringa förlaget och fråga hur länge jag måste vänta. Jag tror jag hämtar baljan nu, med kalla vattnet.
