Vi har inte setts på tio år. Tänk vad tiden går. Förut alltid i slutna rum. Själavård för ett knöligt hjärta. När jag var ung och min bror blev sjuk. Sen när min pappa dog. Och sen skilsmässan. Det var till honom jag vände mig. Alltid samma person som jag bad att följa mig en bit på vägen jag inte förstod.
Och nu. Vi sitter på ett café. Som två jämlikar. Äntligen får jag fråga om hur h a n har det. Var han bor. Hur han mår. Och jag kan berätta något om mig själv utan förväntan att han ska lösa gåtor. Begär ingen klokskap. Får den ändå. Bara detta att få dela en stund av livet.
När jag rusade gatan fram för att hinna i tid undrade jag om han skulle gå att känna igen. Kanske i hatt? Med käpp? Och inne på caféet kände jag igen honom direkt. Silhuetten. Och ansiktet precis som förr. Han får Brodersbrevet av mig. Boken om en trasig familjeväv. Och jag får en av hans böcker, den som har titeln Hur hel kan man bli?
Han fanns när jag behövde. Plötsligt finns han igen. Mitt liv blir lite mer helt.
