Päivi har alltid pratat finska med sina barn. Det har varit naturligt för både dem och henne och oss andra runtomkring. Vi har sett att barnen med lätthet tagit emot svenska från sin pappa och finska från sin mamma utan att blanda ihop en enda stavelse. Svenska i skolan och finska på telefon med mummi o vaari. Ovanpå det har barnens pappa lärt sig lite finska. Obegripligt. För mig verkar det ruuktansvärt svårt.
Att bli tvåspråkig utan att traggla glosor o grammatik är en fantastisk tillgång. Att få bejaka hela sitt liv. Alla rötter kan ge näring. Den finska släkten o barnen kan tala med varandra när de träffas.
Jag tänker mig att olika språk fångar olika känslor. Två språk vidgar själen.
När gudsonen Elmer var liten ville jag en gång närma mig hans finska jag. Tog en finsk barnbok från hans hylla och försökte läsa begripligt för honom fast jag själv inget förstod. Han satt bredvid i soffan, vred sitt huvud och tittade undrande på mig. Jag mötte hans blick och såg hans något vågiga leende.
