Ikväll har jag suttit som limmad i soffan och tittat på alla avsnitt i dokumentärserien om Estonia. Dokumentären är mycket välgjord, många bra intervjusituationer med överlevande och många uttalanden av olika politiker. Regissören av dokumentären, Henrik Evertsson, är nu en whistleblower. Eller barnet som ropar att kejsaren är naken. Och den som ser dokumentären kommer vilja ropa med honom. För vi ser också att kejsaren är naken.
Det är så med sanningen. Den måste fram. Den kan inte gömmas i evighet, kan inte döljas med stenar och betong, den vill upp till ytan.
Att filmen nu är skapad och sänd och kan ge den allra sista stora uppvaknandepusselbiten grundar sig i att Henrik Evertsson och hans kollega begått brott mot gravfriden. Ja. Men i detta fall var det ju enda sättet att kunna uppdaga andra eventuella och långt mycket större och omfattande brott.
Nu hoppas jag att de överlevande äntligen ska få svar på sina frågor.
Och Henrik Evertsson och hans kollega borde nu hyllas - inte straffas.
