Foto: Mattias Ahlm
Rösten är mörk. Historien är mörk. Rösten är stark och historien
är stark.
Dragomir Mrsic gör det med bravur – sitt Sommarprat.
Han berättar om sig själv – Daggo – med en riktig whiskeybas
och han liksom pustar på sista stavelsen i varje mening som om han väver in ett
h.
Han pratar om det ovärderliga att någon person tror på en. Vi
behöver dem. De som utmanar, uppmuntrar och som ser vad vi skulle kunna – om vi
ville.
Han talar om ilska, sorg, stolthet och skam. Talar om Daggos
rädsla.
Men också om den friheten han kände när han satt i fängelse för
första gången. Och om friheten han kände när han stod framför rullande kameror inför
hans första film.
Han skämdes ofta över sina föräldrar när han var liten. Och när
han själv fick barn ville han skydda dem från vetskapen om sitt kriminella
förflutna – för att de skulle slippa skämmas för honom. Men sanningen hann i kapp.
Gud, vad han har kämpat. Och utstått. Och därför är det så skönt när han talar om kärleken – och säger att den övervinner allt.