...Klas Eriksson - Sommar i P1

Foto: Mattias Ahlm

Det är så vackert. Det är sorgligt. Fyllt av kärlek, rädsla och förväntningar.
Det är Sommar med Klas Eriksson. Han får mig att gråta.

Han är lågmäld men tydlig. Har en fin berättarröst, spelar vackra låtar, beskriver sina tankar och det är lätt att förstå det han säger.

Här finns inget koketterande, inga floskler, inga förutsägbara formuleringar. Han gör det så fint, väver sin barndom med sitt unga vuxna jag och sitt nu. Man ser den långsamt växande transformationen från att vara en tyst outhärdligt sorgfylld pojke bakom gardinen till att vara en outhärdligt sorgfylld man som vågar andas och vågar känna och berätta och finnas kvar i det svåra - fullt synlig och närvarande.

Jag saknar ord. Tusen tecken är inte så mycket att skriva - och ändå svåra att uppnå nu. Sorgen kan bara beskrivas av den som sörjer, ska inte kläs i ord av andra.

Det går inte att ge detta Sommar ett värdigt omnämnande.

Man måste lyssna själv.

Hitintills det finaste Sommar i år.

Jag bara säger - Klas Eriksson.