Gisslantagen, det
var vad han var. Johan Floderus.
Hans berättelse
består av fullständiga meningar, framförda i stackato. Några ord i taget.
Ibland bara ett. Varje ord blir betonat.
Är det så han talar rent
generellt? Eller är det just denna berättelse som han ger sådan tydlighet?
Ibland gör stackatotakten
att jag tror att meningen är avslutad. Sen kommer plötsligt ett eller två ord
till. Det är precis som det ska. Spänning rakt igenom som får en att hålla
andan.
Hur han lyckas
använda fängelsetiden, isoleringscellen i omgångar och hans insikt om att han
bland sina medfångar också omges av kamouflerade spioner - att han lyckas lära
sig något positivt av denna osäkra tillvaro, ja det är hisnande. Han har mycket
att berätta. Men har inte alla svar.
Och dessutom, mitt i allt, hur han i sin cell ger sig själv fysiska utmaningar. Svårt att förstå att han klarar dem eftersom han inte får den mat han behöver för att kroppen ska orka med. Men kroppens förlust kompenseras av hjärnans målmedvetenhet.