Foto: Mattias Ahlm
Det är ett
jädra tryck i henne. Hon är så rolig och rättfram. Okrusidullig.
Ludmila
Engquist.
Det här är
första Sommarpratet i år som får mig att skratta. Och flera gånger till och
med.
Hennes humor
är torr och krass, hon vränger till med något överrumplande när man minst anar
det. Och det är väl den ådran som hon ofta fick sådana rubriker för när hon var
mitt i sin idrott. Hon sa saker som hon tänkte, ofiltrerat, och det måste varit
mumma för rubriktörstande journalister.
Hon är rakt
på sak, hymlar inte med något, tycker inte synd om sig själv och ser tillvaron
som den är.
Det är fint
att höra om hennes kärlek till Sverige. Som hon uppskattar detta land.
Det är också
intressant att lyssna på hennes jämförelser emellan Sverige och tidigare
Sovjetunionen - och alla kulturbeteenden hon lagt märke till i sitt nya land. Jag
visste inte att ”Tack för kaffet” kunde ha så många betydelser.
Jag visste inte heller att hon började med idrotten för att överleva, att den för henne var ett nödvändigt ont.