torsdag 26 oktober 2017

...att hamna mittemellan

Tunnelbanevagnen är knökad och vi är många som svajar medan tåget drar fram. Jag står mitt i gången. Kvinnan som sitter närmast sträcker upp sin hand på min arm. Jag vrider på huvudet.

Det är ingen jag känner men hennes blick och kroppsspråk menar att vi är bundis och förstår varandra. Hon är runt sjuttio och säger vänligt åt mig att fråga farbrorn bakom mig om han vill sitta. Han kan få hennes plats. Hon pekar med huvudet mot personen hon kallar farbror.

Jag lägger min hand på hans arm. Han vrider på huvudet, ser undrande på mig. Ursäkta, vill du sitta? frågar jag och nickar mot den äldre kvinnan. Hon vinkar uppmuntrande mot honom och visar att hon gärna vill hjälpa farbror. Jag ser på honom, noterar att han är jämnårig med kvinnan. Han stirrar oförstående och förnärmat på henne. Hon ler, sneddar sitt huvud och verkar tycka att hon i alla fall har gjort dagens goda gärning. Han ser ut som om han tror att han är utsatt för dolda kameran. Och jag, jag står där och försöker se oskyldig ut.