Medan jag skrev hennes berättelse växte frågorna inom mig kring den där mannen hon talade till. Han satt boken igenom tyst vid bordet, fick inget tillfälle att säga något till henne. Orden strömmade ur hennes hjärta, hjärna och mun. Hennes tal, starkt och skört. Förtvivlat. Och han lyssnade. Men vem var han? Och hur stor del var han egentligen i allt?
Inte bara jag undrade. Det gjorde många av mina läsare också. En del frågade mig om han inte hade något att säga. Någon sa att vad i hela friden skulle han kunna svara? Och en av mina mest hänförda läsare sa till mig: Men mannen då? Ska inte mannen få säga något?
Och det var precis vad jag också kommit fram till. Han hade också något att berätta, något som tryckte på inifrån. Och om några veckor kommer hans svar, ärligt och uppgivet, den du ville jag skulle vara.
