Fysioterapeuten talar med mig om motivation. Att vara snäll mot sig själv. Att göra det man vet att man mår bra av. Kost, sömn, rörelse. Och säger att anledningen till att man slarvar kan vara att man har någon typ av sjukdomsvinst.
Men, säger jag, så är det inte för mig. Jag har ingen sjukdomsvinst. Ingen som tar hand om mig. Så jag vinner inget på att ha ont.
Han ritar någon ny övning på pappret jag burit med mig i snart två månader. Där finns nu alla vettiga övningar jag kan hjälpa mig själv med. Vi pratar om vikten av rörelse och att göra olika saker för olika muskelgrupper. Han talar om medveten rörelse. Jag memorerar en titel av Feldenkrais. Mer kan han inte göra för mig.
Tre träffar, tusen tips o trevlig terapeut. Vi avslutar vår kontakt. Om jag fortfarande i början av sommaren har ont får jag kontakta honom igen. Tanken är att jag inte ska behöva det.
Vi tar i hand. Säger hejdå. Och när jag lämnar kliniken inser jag att jag just sagt hej då till min sjukdomsvinst. Det var ju han! 😇
