Jag ligger på min nya vita tjocka matta. Raklång med armarna längs sidorna. Handflatorna uppåt. Öppna.
Jag för armarna i en sakta rörelse på var sida rakt ut från kroppen, centimeter för centimeter, uppåt uppåt för att låta händerna helt stilla mötas ovanför mitt huvud. Sedan tillbaka neråt igen, centimeter för centimeter. Fokuserar på känslan av armarnas rörelser över tjocka trådar. Handryggarnas kontakt med det mjuka.
Mina öppna händer är ett mantra: Ta emot livet som det är. Mitt nu. Min kropp. Min själ.
Mitt nu flätar gången historia med önskningar framåt. Önskningar för denna dag.
Min kropp bär allt jag nånsin tänkt o känt.
Min själ, min hjärna, mina nervtrådars hem - i ständig rörelse.
Jag försöker alltid följa min intuition. Ta emot det som händer. Vara öppen och lita på mina tankar. Vara lugn i dem. Men idag visste jag inte om min intuition sagt mig rätt. Blev tveksam.
Det var därför jag lät mina händer glida över mattan. Som för att finna ett svar. Jag vill fortsätta betro mig själv.
