Jag ömsom joggade, ömsom gick. Uppför backe, nerför backe. På grus, på gräs och på asfalt. I medvind och i motvind. Jag vill understryka motvinden. För det var den som kändes, kall mot svettiga kläder.
Trögt var det. Men ändå, jag höll ut. Jag gjorde en hel mil. Coronamilen. Det virtuella loppet som fortsätter till och med den tionde maj. Virtuellt och virtuellt. Det kändes inte virtuellt. Det kändes i fötterna, i vaderna, i hela benen och hela kroppen. När jag kom hem var jag rödflammig, som en alldeles strax mogen tomat, i ansiktet.
Tidigt i morse anmälde jag mig. Loppet har blivit så populärt att de fick göra ett extrainsläpp till fler anmälningar. Jag vet inte vad som for i mig. Jag tänkte väl - nu eller aldrig. Så tog jag en förlängd lunch och joggade, gick. Överraskade mig själv.
Stannade då och då, drack vatten och kollade iPhonen för att se hur långt jag hunnit. Hur kunde det vara möjligt? Den visade hela tiden alldeles för lite.
Och nu sitter jag i soffan och kan knappt röra mig.
