I början av vår coronatid med alla restriktioner och rekommendationer var vi så alerta. Det gick snabbt att fatta hur vi skulle agera och hur vi kunde begränsa oss för att förhindra smittan. Och var gång jag behöver uträtta ärenden - med motvilja - ser jag affärers golvmarkeringar, butikers anvisningar på dörren om maxantal besökare samtidigt, hör ICA:s kundmeddelanden i högtalarna med jämna mellanrum om att besökarna ska hålla avstånd och på bilverkstan när jag ska betala finns plexiglas vid kassan och handsprit till mina händer både före och efter kodinmatning.
Jag tror att vi i början av pandemin gick på adrenalin. Hela vårt system signalerade fara. Och vi fick kraft.
Men nu. När vi inser att det kommer hålla på, att vi måste fortsätta vårt tilltajtade liv, nu kommer tröttheten. Den inre stressen ligger på en ständigt hög basnivå, ger ingen återhämtning.
Nu måste vi hålla ut. Motivera oss själva och varandra. Och hitta något sätt att då och då koppla av. Avlasta hjärnan en liten stund.
