...en dag att hämta andan

Jag sitter på Kristinahusets Café och äter en sen lunch. Äntligen en dag utan solgassande värme. En dag för inåtgående och reflektion. En till synes passiv dag utan paddling, cykling eller intensiva samtal med vänner. En dag att hämta andan.

Alla typer av dagar behövs. Allt har ju sin tid. Att paddla SUP-bräda har blivit en typ av mindfulness för mig, att cykla har alltid gett mig frihetskänsla och att umgås med vänner och ha massa samtal är ett behov. Men idag är första dagen på semestern då jag sakta börjar landa i mig själv. Det tog nästan tio dagar.

Jag välkomnar lite regn i luften. Den svala vinden. Och lugnet på den stora gräsmattan som sträcker sig från Kristinahuset ner till sjön.

Att få blicka ner ut över vattnet som i ständiga småvågor som starkt driver emot land blir som en bild av mina egna tankar som driver inåt med kraft för att få komma till sin strand, sitt hem. Tankar som vill luta sig mot något. Tas emot av sin ram, sin famn. Och vila en stund för att sen ge sig ut igen.

...Sofie Sarenbrants sommarprat

Benämnandets kraft.

Det är de två ord jag får till mig efter att ha lyssnat på Sofie Sarenbrants sommarprat.

Oavsett om man kan få någon rättslig upprättelse eller inte, få någon dömd och eventuellt dessutom få ett skadestånd eller inte så finns det kraft i att berätta.

Att få säga hur det var, hur det blev och hur det förstörde. Att berätta, benämna, att ge ord för det som skedde - det är den enda vägen för att så småningom kunna stärka upp ett brutet jag, att hjälpa sig själv att läka.

Sofie berättar om övergrepp som hon utsattes för som barn. Och för henne, som för så många andra som varit utsatta för liknande, gjorde skamkänslan att hon höll inne med allt. Och som för så många andra var hon till slut tvungen att berätta för att kunna gå vidare.

Att berätta om sina svåra händelser, antingen för några få utvalda som man har förtroende för eller att göra det offentligt - eller både och - eller för åtminstone sig själv, är ett sätt att återerövra sitt inre barns rätt till tröst och sanning.

...Mona Sahlins sommarprat

Oavsett partitillhörighet kan det vara intressant för vem som helst att lyssna på Mona Sahlins Sommar i P1.

Visst pratar hon en del politik - och egentligen är hela våra liv grundade i någon form av konsekvenser av politik - men också om känslor. Svåra och sköna. Hon talar om vänskap och om vad vänners ord och närvaro kan betyda. Hon talar också om hur fördömandet av människor som misslyckats kan ruinera den fördömdes liv och om påminnelsen om att de som aldrig misslyckats är få.

Och när hon pratar om en del av sina vänner är det andra - för oss vanliga dödliga - kända människor som hon nämner vid namn. För oss är de kändisar. Och för henne är, och var de, människor av kött och blod och klokskap och tröst och helt vanlig mänsklig o ljuvlig uppmärksamhet och generositet genom att se sin vän.

Hon berättar om Mikael Nyqvists sista ord till henne. Om Rikard Wolffs sista ord till henne. Om Anna Lindhs sista ord till henne. Och om orden som var de sista från Olof Palme - en spontan iakttagelse.

...Greta Thunbergs sommarprat

Det är nästintill förmätet att försöka säga nåt rättvisande om Greta Thunbergs sommarprat.

Jag lyssnade på det i morse i podcast och för den som inte hört än kan jag verkligen rekommendera att lyssna.

Hon är inte bara kunnig, saklig och noggrant redovisande. Hon är också en ordkonstnär o bildskapare i sitt framställande av sina möten med mäktiga människor och i sina iakttagelser. Jag ska nu inte spoila genom att citera henne. Däremot ska jag lyssna på hennes program en gång till.

Hennes budskap är att vi ska lyssna på vetenskapen. Det är det enda hon vill. Hon är inte  intresserad av sig själv som person. Och hur än journalister vill veta något om själva den unga människan Greta Thunberg - vem hon är som p e r s o n - så vilseleds hon inte. Och troligen är det just vad denna Greta är. Saklig och målmedveten, ovillig att hamna på sidospår även om andra vill föra henne och oss dit.

Hennes sommarprat fick mig att vilja kunna räkna ut hur stort koldioxidutsläpp jag själv står för under ett år.

...det ödesdigra vägvalet i Knutby

Jag klämde alla sex avsnitten av dokumentären KNUTBY igår kväll. Jag blev väldigt illa berörd och inte ett dugg förvånad.

Vilken sluten samling som helst kan odla fram vilken inbördes kultur som helst.

Det kan ske inom en familj, en organisation eller inom en sekt. Och en sekt, eller religiös församling - gränsen kan vara suddig - har komponenten av att man inbegriper en högre makt som alla strävar mot, längtar efter och räds. Och den komponenten i en sluten samling är fruktansvärd. För om nu denna högre makt finns och den sägs vara min räddning, hur ska jag då göra om jag vantrivs i kulturen men blir tvångsmatad med att mitt nej ska vara ett ja? Och bara det att jag känner ett stort nej är tecken på att jag är påverkad av den ondskefulla sidan o vem vill vara det?

Efter mina tjugo år inom frikyrkan kan jag förstå mekanismen - att hjärntvätten i Knutby var möjlig. Och det är närmast ett under att några av de ledande till slut uppbådade tankekraft nog att genomskåda det ödesdigra vägvalet.

...solen, vattnet och corona

Solen skiner, vattnet glittrar och corona is still everywhere.

Det är underbart skönt att för några timmar, dagar och veckor slippa tänka på coronaviruset och bara njuta av naturen och vädret och sommaren. Vi behöver koppla av. Våra hjärnor längtar efter andrum. Frihet i tanken. Vi behöver släppa på spänningen. Och det går bra att njuta av sommaren även under coronatid.

Om vi fortsätter tvätta händerna, inte kommer för nära andra människor och stannar hemma om vi har symtom så behöver vi som inte arbetar i samhällsviktig funktion inte tänka så mycket mer. Vi har det ganska lätt jämfört med de sjuka och vårdpersonalen.

Och nu - bara för att vi f å r resa betyder det inte att faran är över. Viruset är detsamma.

Vi kan fortfarande bli smittade och riskera att smitta andra. Vi glömmer bort det i solen. Och vi glömmer bort det när restriktionerna lättar. Att vi får resa kan ge oss intrycket av att allt är annorlunda nu. Men nej. Solen skiner o vattnet glittrar. Men corona is still everywhere.

...nya restriktioner men ändå välja hemester

Själva viruset har inte ändrats. Restriktionerna är nya men corona är detsamma.

Om jag får åka ner till Skåne och besöka Ven - min ö - betyder det inte att jag kan åka dit utan att riskera att smitta någon eller riskera att själv bli smittad någonstans på vägen.

Med matpauser, sträcka-på-benen-pauser och inväntan av färja och överfärd tar det sisådär tio timmar från dörr till dörr. Jag är symtomfri när jag låser dörren till min lägenhet i söderort och kanske lite hängig när jag tar in på mitt sedvanliga Bed and breakfast på Ven o tänker att det är trötthet efter resan och när jag vaknar nästa morgon kanske jag är så pass krasslig att jag inte orkar köra hela vägen hem. Likadant med resan till Öland och skrivarkurs med Bob Hansson. Jag vill varken smitta eller bli smittad där.

Så nu har jag köpt en ny SUP-bräda och det blir paddla av i Region Stockholm hela sommaren med gruppen SUP-pumorna. Vi har redan kört i Drevviken, Flaten, Långsjön, Albysjön och vid Notholmen. Ingen trängsel på sjön.