Jag klämde alla sex avsnitten av dokumentären KNUTBY igår kväll. Jag blev väldigt illa berörd och inte ett dugg förvånad.
Vilken sluten samling som helst kan odla fram vilken inbördes kultur som helst.
Det kan ske inom en familj, en organisation eller inom en sekt. Och en sekt, eller religiös församling - gränsen kan vara suddig - har komponenten av att man inbegriper en högre makt som alla strävar mot, längtar efter och räds. Och den komponenten i en sluten samling är fruktansvärd. För om nu denna högre makt finns och den sägs vara min räddning, hur ska jag då göra om jag vantrivs i kulturen men blir tvångsmatad med att mitt nej ska vara ett ja? Och bara det att jag känner ett stort nej är tecken på att jag är påverkad av den ondskefulla sidan o vem vill vara det?
Efter mina tjugo år inom frikyrkan kan jag förstå mekanismen - att hjärntvätten i Knutby var möjlig. Och det är närmast ett under att några av de ledande till slut uppbådade tankekraft nog att genomskåda det ödesdigra vägvalet.
