Oavsett partitillhörighet kan det vara intressant för vem som helst att lyssna på Mona Sahlins Sommar i P1.
Visst pratar hon en del politik - och egentligen är hela våra liv grundade i någon form av konsekvenser av politik - men också om känslor. Svåra och sköna. Hon talar om vänskap och om vad vänners ord och närvaro kan betyda. Hon talar också om hur fördömandet av människor som misslyckats kan ruinera den fördömdes liv och om påminnelsen om att de som aldrig misslyckats är få.
Och när hon pratar om en del av sina vänner är det andra - för oss vanliga dödliga - kända människor som hon nämner vid namn. För oss är de kändisar. Och för henne är, och var de, människor av kött och blod och klokskap och tröst och helt vanlig mänsklig o ljuvlig uppmärksamhet och generositet genom att se sin vän.
Hon berättar om Mikael Nyqvists sista ord till henne. Om Rikard Wolffs sista ord till henne. Om Anna Lindhs sista ord till henne. Och om orden som var de sista från Olof Palme - en spontan iakttagelse.
