Jag sitter på Kristinahusets Café och äter en sen lunch. Äntligen en dag utan solgassande värme. En dag för inåtgående och reflektion. En till synes passiv dag utan paddling, cykling eller intensiva samtal med vänner. En dag att hämta andan.
Alla typer av dagar behövs. Allt har ju sin tid. Att paddla SUP-bräda har blivit en typ av mindfulness för mig, att cykla har alltid gett mig frihetskänsla och att umgås med vänner och ha massa samtal är ett behov. Men idag är första dagen på semestern då jag sakta börjar landa i mig själv. Det tog nästan tio dagar.
Jag välkomnar lite regn i luften. Den svala vinden. Och lugnet på den stora gräsmattan som sträcker sig från Kristinahuset ner till sjön.
Att få blicka ner ut över vattnet som i ständiga småvågor som starkt driver emot land blir som en bild av mina egna tankar som driver inåt med kraft för att få komma till sin strand, sitt hem. Tankar som vill luta sig mot något. Tas emot av sin ram, sin famn. Och vila en stund för att sen ge sig ut igen.
