Benämnandets kraft.
Det är de två ord jag får till mig efter att ha lyssnat på Sofie Sarenbrants sommarprat.
Oavsett om man kan få någon rättslig upprättelse eller inte, få någon dömd och eventuellt dessutom få ett skadestånd eller inte så finns det kraft i att berätta.
Att få säga hur det var, hur det blev och hur det förstörde. Att berätta, benämna, att ge ord för det som skedde - det är den enda vägen för att så småningom kunna stärka upp ett brutet jag, att hjälpa sig själv att läka.
Sofie berättar om övergrepp som hon utsattes för som barn. Och för henne, som för så många andra som varit utsatta för liknande, gjorde skamkänslan att hon höll inne med allt. Och som för så många andra var hon till slut tvungen att berätta för att kunna gå vidare.
Att berätta om sina svåra händelser, antingen för några få utvalda som man har förtroende för eller att göra det offentligt - eller både och - eller för åtminstone sig själv, är ett sätt att återerövra sitt inre barns rätt till tröst och sanning.
