Brodersbrevet är min debutroman. Den tog över tre år att skriva. Inte själva knattrandet på tangenterna. Men tankarna, minnena. De tog tid. Och sen att formulera för att själv förstå och för att andra skulle kunna förstå. Det tog tid. Skrivandet pågick ständigt i mitt huvud, med några få avbrott, vid några få tillfällen, då jag antingen blockerades av utmattning eller när jag vandrade i Dolomiterna och överväldigades av de vackra bergen och i efterhand förstod att fascinationen hade trängt ut allt annat.
Brodersbrevet är en roman, är ett brev, är ett långt brev till min bror som försvann. Där har jag berättat för honom om vem jag är idag, hur jag tänker och vad jag känner. Jag har också påmint honom om vår tid tillsammans när vi växte upp. Det svåraste av allt är styckena där jag beskriver för honom den bild som vi helst inte vill minnas. Tiden då han blev sjuk.
Brodersbrevet är en lång fläta med tre trådar. En tråd av uppväxt. En tråd av tiden då min bror försvann. Och en tråd av nuet.
