Jag har fått rådet att inte titta bakåt. Att inte vända mig om. Och att inte gräva i jorden trots att den liksom har en dragningskraft på mig. Jag har fått rådet att bara leva och ha det bra, nu när jag har det så bra. Att inte öppna upp gamla väskor och pärmar och garderober.
Men det är en del av mitt liv, det där som finns i dåtiden. Det är mina tankar som ligger där under jorden. Jag kommer hitta något som jag behöver om jag öppnar den där väskan. Jag kommer få syn på något jag saknat i den där pärmen. Och det ligger något i den där garderoben som faktiskt tillhör mig och ingen annan. Något som bara jag kan ta hand om.
Och tänk om det är så att jag också hittar något där som tillhör mig men som även tillhör andra. Något som jag inte ska hålla för mig själv. Inte gömma undan utan våga berätta.
Jag har fått rådet att bara försöka vara glad. Ja men... Det gör mig glad att våga känna mig ledsen, förtvivlad, sorgsen och sorglig. Och det gör mig förbannat glad att veta att jag överlever det.
