måndag 14 september 2015

...Hjärnkoll

För några år sen fick jag höra talas om Hjärnkoll och dess ambassadörer. Människor som berättar om sin erfarenhet av psykisk ohälsa antingen hos sig själv eller hos någon anhörig eller både och. Människor som berättar hur det är att periodvis inte funka i sin egen vardag.

När jag fick veta att Hjärnkoll existerade visste jag att det var ett av de stöd jag hade behövt när jag för länge sen såg min bror drabbas av en psykos.

Han var en ung man, och jag några år yngre, och trots all den kraft vi hade som hör unga kroppar till lyckades vi inte ta oss framåt på den väg som skulle kunna ge den hjälp han behövde. Faktum är att vi inte ens såg vägen. Eller rättare sagt, jag såg en väg - att lyckas få honom till en läkare. Han tyckte jag var galen. Så han blickade mot en annan väg. Vägen ner genom Sverige, vidare till Danmark och Tyskland och sen iväg längre och längre bort. Det är länge sen nu. Om detta har jag skrivit i min debutroman. Det är mycket svårt att stå bredvid. Och bara åse. Maktlös.