Det är en sorgsen kvinna som talar. Orden flödar. Hennes inre. Hon utgjuter sitt hjärta och vill få allt sagt. Allt benämnt. Alla stenar ska vändas. Beskådas och kännas. Vem är hon? Och vem är han? Förut tillsammans och nu itu. Eller snart. Hon våndas.
När jag skrev denna bok var det omöjligt att göra grammatiskt riktiga meningar. Med punkt och stor bokstav. Kvinnans monolog gav aldrig tillräckligt andningsutrymmme för att kunna sätta ut punkter. Därför har berättelsen endast en versal och en endaste punkt. Versalen är bokens första tecken. Punkten är det sista. Däremellan bara kommatecken.
Men berättelsen är inte en lång mening. Det är många meningar med knappt hörbara uppehåll. För att göra det läsvänligt har jag gjort radbrytningar med jämna mellanrum. Så att läsaren får andas även om den gravida kvinnan i berättelsen gör det ohörbart.
Det var inget jag listade ut men nu när boken är färdig och jag räknar bakåt i tiden konstaterar jag att arbetet tog nio månader. Ja, som en graviditet.
