Min mor sitter med papper och penna och frågar efter mina fyra sista siffror i personnumret för att kunna registrera mig som sitt ombud på apoteket.
- Kan du inte mitt personnummer? frågar jag förvånat och lite besviket.
- Nej..., men nu får du tänka på att jag faktiskt har en arachnoidalcysta. Den har ju gjort att jag har lite svårt att minnas, säger hon.
- Ja, men mamma. Sina barns personnummer kommer man väl ihåg, säger jag och suckskrattar.
Hon får de sista siffrorna och plitar ner.
- Men kan du mitt då? frågar hon plötsligt.
Vi tystnar båda två och tar in denna stund då förhållandena ska ändras och rollerna ska byta plats. När jag var barn kunde hon mitt. Nu ska jag kunna hennes.
- Eeh, ja...
Jag säger hennes år, månad och dag.
Tystnad i en sekund.
Hon tittar forskande på mig.
Och så hör jag mig själv säga hennes fyra sista siffror.
Jag vet inte vem av oss som är mest förvånad. Hon tittar storögt på mig. Så rätar hon på sig nyktert och låter bestämd.
- Ja, men så har du ju ingen arachnoidalcysta heller.
