Så många dikter jag hittade idag och då har jag nog bara hittat hälften.
Jag började med första bästa pärm och grävde bland krönikor, dagsanteckningar och tal jag skrivit. Och däribland fanns massor av korta texter i diktform. Som vanligt var det som det är när man skriver - sand, sand, sand och så plötsligt kanske ett ynka guldkorn. Men mycket sand var det.
All den där sanden behövs. Den är ett måste när man skriver.
Många skrivande vill slippa den delen av arbetet. De vill hitta sina ord och felfria tankekedjor direkt. De vill absolut inte behöva skämmas över sina ordval inför sig själva när de läser sin egen text i efterhand. Men när vi inte befattar oss med sanden kommer vi aldrig åt guldet. Det ligger inte överst. Det gömmer sig. Inget vet hur djupt man måste gräva. Eller hur lång tid det kan ta.
Jag står ut med mina ord i efterhand, all denna sand, skäms inte, vet att den behövde skopas fram för att nå väsentligheter.
I morgon ska jag allt läsa noga. Kanske något glimmar. Kanske inte.
