Att skriva handlar om att dyka ner, plocka upp, skriva fram och sen sortera. Gårdagens pärm sorterar jag nu i tre huvudkategorier.
Barnramsor och sånger. Dikter. Påbörjade utkast.
Att ta till sig dessa gulnade papper skrivna i blyerts och bläck är något helt annat än att öppna en fil på datorn och läsa. Jag känner det jag kände när jag plitade ner orden. Jag ömsom skrattar, ömsom skakar trött på huvudet. Det som jag idag klassar som värdelöst knycklar jag ihop och kastar på golvet. Då och då böjer jag mig ner, plockar upp pappersskräpet, slänger i soporna. Det går lätt.
Jag sparar mycket. Kommer behöva slänga mycket igen. Men alla dessa ord ska först nogsamt granskas. Textmassan kommer minska. Nerstrykningar gör texten.
Men det jag först gör är att skriva ut en artikel om en vän som på prov lät sig intervjuas om sitt jobb och sitt liv. Hade glömt att jag intervjuat honom. Minns det nu. Och minns honom extra idag. Han själv kommer tyvärr aldrig få se artikeln... Kanske hans son vill ha den.
