Foto: Frida Klang
Äntligen, tänker jag. En person med landad röst. Hon är i
sig själv. Talar från ett inre rum. Vilket vackert språk hon har.
Så förstår jag - hon deklamerar en dikt av Harry
Martinsson.
Men hon har ett väldigt vackert eget språk också, vacker röst, vacker dialekt -
när hon är sitt ursprung - Ida Engvoll. Denna intagande skådespelerska,
intagande men aldrig fjäskande. Hon är sin egen.
Hon väver in fler diktstrofer, av även Elsie Johansson och Rod Smith, inte som
ett utanpåverk för att briljera. Nej, som ett utgångsläge som har en
bottenklang som stämmer med hennes.
Hon talar om jorden, om skogen, om djuren. Hon talar om maten vi äter, om den
mat vi slänger, om vanlig mat och ovanlig mat. Obesprutad mat och den som
smakat gift.
Hennes Sommar är idel kärlek till naturen, det enkla, sin mor och mormor och
mormors mor. Kedjan. Och trots att hon själv inte lever som de tidigare
kvinnorna bär hon allt inom sig, som med en fysisk karta i handen.
Hon vet var hon kommer ifrån. Det naturliga.