Foto: Mattias Ahlm
Messiah.
Han är säker. Han vet precis hur han ska lägga fram saker,
pausera och sen dra till med knorren. Han är en allvarlig komiker med ett
aldrig sinande inre tryck och jag tror att antingen gillar man honom eller så
gillar man honom inte.
Jag gillar honom verkligen - Messiah Hallberg.
Snygg är han dessutom i den vackra sommarkransen i rött och blått.
Det är ett ganska mörkt Sommar, också väldigt fint.
Det vore lätt att benämna det som alltigenom ambivalent när han beskriver sitt
förhållande till sin far men jag söker ett bättre ord…
Dubbelbottnat? Flerskiktat? Mångfacetterat?
Eller så finns det inget sammanhållet ord. Det är en hel del skamkänsla. Och
kärlek. Hur ska det gå ihop?
Jag har sett Messiah på scen i verkligheten som stå-uppare, på Svenska Nyheter
på SVT och i många andra program där han är mer roll än person.
Att höra honom så här är nytt – bjussigt och berörande.
Han lyckas ju alltid få till allt med orden, dramaturgin och
med - kanske spelad, men ändå - självdistans.