Foto: Carl Thorborg
Lika mörk som bakgrunden på fotot är, lika mörk är hans ton
genom hela programmet. Och precis som han poserar med sin blomsterkrans på
snedden över huvudet där ena ögat skyms en aning, så poserar han i sitt Sommar
med hela sig själv.
Ett vanligt prat är det inte. Det är fyllt av ackompanjemang
av plötsliga enstaka hårda handklapp och förvrängda röster. Det är ett virrvarr
av påträngande frågor och konstateranden utifrån vår moderna tid och
fragmenterade sanningar om tveksamma tvåsamheter och tiden som väl är och vår
viktiga livsvandring eller kanske inte. Skriver jag rörigt? Det är ingenting
mot hans Sommar - Alexander Ekman vrider och vänder ut hela sitt konstnärliga
jag på gränsen till det gränslösa.
Det är ett perfekt manus till en teater-och
dansföreställning där man vill bli överraskad, omkullkastad, utmanad. Men ett
Sommarprat i traditionell bemärkelse kan man inte kalla det. Innehållet och
hans sätt att tala skänker ingen värme. Ingen trygghet. Inget lugn.
Förklädd. Kryptisk. Geni?