Att tala med varandra gör oss mindre ensamma. Ger kraft. Vi kan få bekräftelse på att det inte är vi som kan lastas. Att få höra att andra försökt hjälpa sin anhöriga som mår psykiskt dåligt men ändå inte lyckats - det kan avlasta den egna skuldkänslan.
Gör jag tillräckligt? Vad skulle jag kunna göra annorlunda? Och hur ska jag göra för att inte själv gå under?
När jag var ung mådde min ena bror dåligt. Han fick psykotiska symtom. Vi var många som försökte få honom till vården. Han flydde utomlands. Liftade iväg. Kom aldrig tillbaks. Ingen vet vad som hände. Jag höll tyst om honom i tjugofem år. En sådan tystnad kan aldrig vara bra. En insikt trängde sig fram. Jag vill tala om min bror. Och det blev första meningen i min roman Brodersbrevet.
Det finns kraft i att berätta, och att inte hålla undan. Och Torsten Kindström har fattat det.
