Efter min första bok, Brodersbrevet, var jag känslomässigt trött. Dels för att historien i sig skulle aktualiseras och återupplevas inom mig för att kunna ta form till en text. Dels för att jag, genom att gå igenom det gamla, fann nya saker och känslor att tampas med för att göra det ordentligt - däribland att resa till Portugal. Dessutom tillfrågade jag inblandade som omnämndes i boken om textavsnitten för respektive person kunde tolereras att publiceras. Det innebar att jag tvingade mig på andra. Och det i sin tur tog ner mig.
Nu, efter min andra bok, har jag kraft och är enbart glad. Det är skillnad mellan att skriva det självupplevda och det fiktiva. Både i genomförandet och i känslan.
Dock - min nisch är att försöka beskriva känslor så nära och äkta som möjligt. Därför har jag med hela mig gått in i stanna hos mig tills barnet är fött. Men det är nu efteråt som jag har facit i hand. Det är möjligt att skriva mycket känsloladdat utan att vara helt slut efteråt. Och bara känna glädje.
