Dag efter dag. År efter år. Fängslad. Frihetsberövad. För vad? Det fria ordet. Varje journalists uppdrag. Att undersöka, beskriva och berätta om.
Varje ledarskap, varje land och varje president borde tåla kritik. Men gör det inte.
Det är femton år sen idag. Bortförd. Avskuren. Utan rättegång. Tystnad. Dina närmaste bär den största sorgen. Saknaden. Ovissheten. Det är till dem vi ger våra tankar. Det är de som lider mest, förutom du. Men du berör oss alla. Och vi vill ge dig kraft. Att hålla ut. Hålla kvar. Inte ge upp. Vi vill ge dig styrka. Hopp. En framtid. Ett land med fria ord. Rätt att undersöka, beskriva och tala sanning. Rätt att leva fritt.
Dawit Isaak. Vi kan inte föreställa oss din vardag. Men förstår att den är vidrig. Vi har inte glömt dig. Och vi önskar att det under alla år som gått, någonstans i murarna, väggarna, taken, funnits små små hål som släppt in ljus och låtit vetskap sippra in. Vetskap om att vi fortfarande väntar.
Du ska komma ut. Komma tillbaka. Och berätta allt.
