"Sitt kvar här vid bordet hos mig en stund, vi måste tala,"
Det är de första orden hon säger. Sen är det bara hon som talar boken igenom. Han hinner inte bryta in. Eller vågar inte. Eller kanske inte vill. Eller så är det så att han faktiskt lyssnar fokuserat? Lyssnar på hennes en dryg timmes långa tal. Hennes ord om deras år tillsammans, deras oförmåga att nå fram till varandra och hennes vånda inför den ensamma väg som nu ligger framför. Som ett vildvuxet träd är hennes känslor. Allt pekar åt olika håll. Fast kvistarna egentligen har sitt ursprung i jorden, hämtar kraft där, genom stam och grenar. Vart är hon på väg? Kan hon åter bygga sig ett bo?
Jag ville skriva fram ambivalensen. Detta att vilja. Men ändå inte. Att våga men ändå rädas. Att gå framåt men titta bakåt.
Han sitter på en stol, tvärs över bordet, måste ta in det hon säger. Vet att han är del av något som inte är hans. Men ändå.
Han kommer vilja svara. Berätta. Men är inte lika van. Har aldrig lärt sig att ta fram det svåra.
