Jag läser Alex Schulmans bok Glöm mig och har alldeles nyss avslutat Kristina Emanuelssons bok Viskskrik. Det får mig att inse, det jag vet men ofta tränger bort, att det finns små barn som städar. För att mamma ska bli glad. För att pappa ska vara nöjd. För att slippa skämmas för sin tillvaro. Men framför allt för att den person man är beroende av, den person man har att lita till, den person man längtar efter, ska fortsätta älska en. Och kanske mentalt träda fram. Frisk som en fungerande förälder. Som en att lita på. Som en som ser.
Och dessa små barn. Som inte vågar bråka. Som inte tar någon plats. Som bara vill att allt ska bli bra. Tassande över golvet. Bärande glas och flaskor. Diskande. Plockande.
Och tystnaden. Allt man inte pratar om. Det som kan få livet att rämna. Sanningen. Inte säga något. Inte väcka något obehagligt till liv. Tyst, tyst tassa vidare med orosklumpen i magen.
Det finns mycket mer i dessa böcker, Glöm mig och Viskskrik, men idag tänker jag på små städande barn.
