En kvart innan stängningsdags gick jag upp till ICA igår och postade några exemplar av Brodersbrevet till Svenska ambassaden i Lissabon. Och så ett handskrivet brev på olinjerat ark till kvinnan som tog emot min dotter och mig där för snart tre år sen när vi kom till Portugal för att nudda vid sista tråden av Kjell, min försvunne bror. Tänk att det skulle ta tre år efter besöket innan jag kunde samla mina tankar och varma tack för hennes betydelsefulla och vänliga mottagande.
Nån vecka innan böckerna skickades ringde jag receptionisten på ambassaden. Hon kom ihåg oss väl och när hon sa gatunamnet för att böckerna skulle hamna rätt, log jag. Informationen var överflödig. Jag glömmer aldrig Rua Miguel Lupi. Det har kommit att bli en helig plats för mig. Kjell var där för trettio år sen. Ambassaden har samma adress som då.
Och nu, förutom böckerna till ambassadens svensktalande medarbetare som vi träffade där, är Brodersbrevet på väg till ambassadens bibliotek. En cirkel av saknad är ritad.
