Tuggandes på finsk lakrits avslutar jag mitt Tema Finland-bloggande med att skriva några ord om den finska sisun. Jag har aldrig vetat vad det egentligen betyder. Det låter som hårdhet, kantighet och kanske till och med hotande våld.
Men jag förstår att det har med uthållighet att göra. Kanske någon slags tjurighet och envishet. Att inte ge upp lätt. Att inte brytas som en torr pinne utan bara böjas och böjas utan att gå av. Som om nu att bara böjas och böjas skulle vara så bara.
Jag surfar ut på internet och kollar synonymer. Den finska sisun kan översättas till kampvilja, envis uthållighet, ilska, att aldrig ge upp. Så kollar jag i min favoritbok, Stora synonymordboken. Den är gammal men sann. Förutom de tidigare nämnda står det ihärdighet, energi och seghet. Dagens ungdom kanske skulle säga ”att kötta”.
Och nu när jag står här och skriver sista inlägget om Finland, kan jag konstatera att mina kindknotor nog har finskt anlag. För finsk sisu - det har jag. Både i arbete och i relationer.
