Plötsligt fick jag total coronaskräck. Rent statistiskt är det inte sannolikt att jag kommer dö om jag får covid19 eftersom jag varken är man eller över sjuttio eller har en underliggande sjukdom. Men statistik säger inte allt om det enskilda fallet, tänkte jag en kväll när teven var varm och mörkret lagt sig tungt.
Jag snabbanalyserade mitt liv o när jag såg skräcken i vitögat fanns det bara en sak som var viktig att göra som förberedelse inför att kanske tippa över kanten. Ett avskedsbrev till mina barn.
Så ringde ena sonen mitt i mina tankar och bad om hjälp med några texter som jag tidigare lovat honom.
Jag hackade fram med trådtunna stämband: j-a-g h-a-r c-or-on-a-s-k-räc-k o-ch m-åst-e sk-riv-a e-tt av-sked-s-br-e-v t-i-ll mi-n-a ba-r-n.
Jag trodde han skulle bli uppskrämd o tycka att jag var alltför dramatisk. Han var tyst en sekund och sa sen helt lugnt:
-Okej, mamma. Då gör vi så här. Du skriver det där avskedsbrevet ikväll och så kan du hjälpa mig med texterna i morgon.
